Jag minns det som igår (trots att det var i lördags). Efter att ha pulsat genom knähög snöterräng i flera mil likt Gustav Vasa, anländer jag slutligen till min efterlängtade destination. Likt den forne kungen drattade jag på ändan flertalet gånger med min tunga packning på ryggen och ingenstans fanns någon att hjälpa mig upp.
Blott en ensam fälthare skuttade håglöst och ointresserat förbi (eller var det en buss, minns inte). Kall, blöt och morgontrött skakar jag av snön i farstun (receptionen) och börjar söka efter mina landsmän (klubbkompisar) som stigit upp i ottan för att ansluta till drabbningen.
Sen var det kanske inte flera mils snöpulsning, det var det inte. Det var la 500 meter mellan busshållplatsen och Söndrumshallen, men när vägen är oskottad och skodonen är sneakers med blankslitna sulor, så är det precis så jag föreställer mig att Gustav Vasa upplevde sin tur genom Dalarna den där gången på medeltiden. Fast han hade det förstås lättare eftersom han hade skidor, vilka såklart är fusk, det är det ju. Men, här nånstans upphör likheterna. Denna dag var det inte dansken som skulle bekämpas (eller ja, nån skulle väl bekämpa mig i och för sig) utan ABC-klasser som skulle slåss om guldet i det berömda Laxaslaget, eller Laxaträffen som Halmstad BMK väljer att kalla sin tävling. Laxaslaget låter tuffare och jag rekommenderar Halmstad BMK att byta till nästa år.
Många spelare saknades
Dagen startade hur som haver starkt med en rejäl näve walkovers, framför allt i, ja, ni gissar rätt, damsingel C-klass. När klassen för en gångs skull hade tillräckligt med anmälda för att köra poolspel i flera led, så har mer än halva truppen stupat redan innan avmarsch. Oerhört svagt.
Det innebar även att dagens första mixedmatch blev inställd och Noefraim var…tja, vidare. Vilket ju förstås är trevligt. För den oinsatte spelas alla dubbelmatcher i cupformat. Det innebär att det är direkteliminering om man förlorar. Worst case får man enbart spela en match, best case låter man bli att torska och fortsätter sin bana mot segerns klibbiga sötma.
Dock sjönk modet något då Noefraim fick se namnen på motståndarteamet. B-klasssaren Elias Hansson hade precis mött Efraim i en tuff match. Nu skulle han tillsammans med sin partner, den fruktade A-klasspelaren Rebecka Carlsson och båda hemmafavoriter från Halmstad BMK, ta sig an GBK’s mesta mixedpar.
Efter en oväntat stark start där undertecknad fick det extremt stora nöjet att inleda med två goa netkills mot dunderparet, var självförtroendet i någorlunda bättre skick. Det blev både dueller vid nät, maffiga smashblockar och servarna satt där de skulle, för det mesta. Efter första set hade Noefraim skrapat ihop 16 poäng och modet var högt för att satsa på vinst i andra set, för att, traditionsenligt, få ett tredje set.
I andra set hände dock något, som bara går att tolka som att Rebecka och Elias genomskådat våra svaga sidor. Inte ens vårt psykologiska viskande inför varje serv kunde sätta dem ur spel och snart var förlusten ett bittert faktum. Drömmen om guldet slutade här och istället vände vi blickarna mot ytterligare singelmatcher och dubblar.
Nagelbitande bataljer
I GBK’s herrtrupp fortsatte kamperna idogt. Här var det förvisso glest med walkovers, men inte ens HS B eller HS C var förskonade från uteblivna spelare. Undertecknad hann inte se mer än någon enstaka match, men den mest minnesvärda var dock bataljen mellan Efraim Z och Hjalmar Jansson i 8-delsfinalen i HS B. Här var det så jämnt exakt hela tiden att hjärtat både stannade till och rusade om vartannat. När matchen gick in på ett svettigt tredje set satt klacken som på nålar för att ropa hem Efraim. Under de sista nervösa poängen såg båda herrarna trötta ut, men kampviljan försvann aldrig. Men med det rafflande resultatet 23-21, 15-21, 21-16 fick dock vår Efraim lämna plats åt Hjalmar att fortsätta resan vidare mot slutspel.
Andra nagelbitare var radarparet Freinar som bjöd på högklassig herrdubbel med så jämna matcher att undertecknad knappt kunde hålla sifferräknarmasken i kvartsfinalen mot rutinerade Roland Jarl och hans unga kompanjon Oscar Johannesson. 21-12, 23-21 och vinster var hemkammad.
(F)otur
Men om vinsten var sockersöt, var Einars nästa singelmatch det motsatta. Det hann inte gå mer än 1-2 bollar och den stukade foten besegrade både Einar och matchen. Ett bittert slut för Einar som fick avnjuta resten av dagen liggandes på golvet med benet upphöjt på en stol. Klubbkamraterna önskar honom ett snabbt återhämtande.
Dessvärre tog resan slut här för samtliga herrar och med den haltande Einar åkte herrtruppen åter till Göteborg.
En som dock aldrig drabbades av walkovers var den lyckligt lottade Hanna Gundewall, som alltid håller fanan högt och spelade i toppklass i DS B. Därmed var hon vidare till söndagens slutspel, tillsammans med systern Lisa och undertecknad som oförtjänt genom walkovers och storförlust i dagens enda singelmatch mot Boråsaren Emilia Jacobsson var vidare till semifinal. På grund av walkover även i damdubbeln kom jag och min ännu okända partner vidare till semifinal dagen därpå.
Liten slutspelstrupp
Det blev en speciell söndag. Aldrig tidigare har jag varit i slutspel på en söndag och dessutom mol allena (så kändes det i alla fall). Efter en god natts sömn i Halmstad och försäkran från Efraim att han skulle hålla koll på dagen på distans, begav jag mig åter igen genom det oplogade halländska snöhavet mot hallen. Men inte var jag ensam. GBKs syskonstolthet Hanna och Lisa var ju där med pappa Gundewall och vår lilla trupp hejade på, coachade och stöttade in i det sista.
I Hannas semifinal mot förstaseedade Monika Nilsson (Klippans badmintonklubb) arbetade hon hårt mot svippservar och den ökänt tröga inre hallen. Dessvärre kunde inte ens Hannas fenomenala backhand bekämpa den lika envisa Monika och här slutade Hannas singelresa.
Vinsten i sikte
Så var det dags att möta min främmande dubbelpartner Marie-Louise som visade sig vara både rutinerad och trevlig. Efter ett jämnt första set mot hemmaparet Signe och Rut med 22-20 (till Signe och Rut) taggade både undertecknad och Marie-Louise, bördig från Skäldervikens badmintonklubb, till. Vi kunde ju ha det här! Något jag inte trodde då damdubbel är min i särklass svagaste gren, till och med värre än singeln. Men med för många servereturmissar och annat klantigt från mitt håll fick vi erkänna oss besegrade ett andra set senare (21-19). Först efter insåg jag vad vi varit nära. Nämligen att möta tvillingarna Gundewalls i final…
Med dubbeln överstökad kunde jag istället inta efterlängtad lunch med familjen Gundewall och smida planer för hur de skulle besegra Halmstadparet i dubbelfinalen (DD B).
Tvillingarna hade gått obesegrade till final och dagens sista match stod för dörren. Här skulle de möta hemmaparet, kända från förra stycket, Rut och Signe. Halmstad BMK har en otrolig klubbanda och dessutom på hemmaplan, så jag och pappa Gundewall beredde oss på att skapa den största hejarklack man kan få på två personer. Dagens sista match gick av stapeln på bana 1 klockan 13:15 och runt dem samlades folket. Stämningen gick nästan att ta på, men de samspelta tvillingarna verkade inte vara drabbade av slutspelsnerver.
Efter ett stabilt första set med vinst 21-14, gällde det således att behålla offensiven och ledningen för att slippa ett tredje set. Systrarna vacklade aldrig och resultatet slutade likt tvillingarna själv, enäggsresultat 21-14, 21-14. Därmed stort grattis till att spela sig hela vägen till seger, utan en enda walkover!
Undertecknad fick givetvis en intervju efter vinsten.
Hanna och Lisa grattis! Hur vann ni?
De hade en bra deff, så vi fick tänka till kring det offensiva spelet och det kändes som att vi var mer samspelta och vi utnyttjade det genom att lägga allt i mitten, droppar, clears och smashar.
GBKs kanske mest ödmjuka dubbelpar har tillräckligt med vinnarskalle för att spela smart. Inte konstigt att de rör sig som en organism, för samspelthet är ett måste i dubbel.
Vi seniorer önskar ungdomarna i BSO lycka till så ses vi till Skinkcupen (du har väl anmält dig?)
Vid gåspennan,
Noelle
